Det blir sällan som man tänkt sig

Det var ju meningen att jag skulle jobba i veckan, läsa lite och ta det lugnt. Men i lördags halkade jag ute, slog ihop munnen och dan efter var min framtand borta. Jag kan tala om att det var fruktansvärt, jag smög hemma i lägenheten och hade aldrig öppnat dörren om någon ringt på, och tala i telefon ville jag inte heller för mitt tal var ganska sluddrigt. Till detta också att jag lider av gräslig tandläkarskräck och så såg jag tusenlapparna flyga, och så fick jag ringa och sjukanmäla mig för dit kunde jag inte med att gå. Framåt söndagkvällen blev jag dessutom dålig, trodde det var rädslan som gjorde mig sjuk, och på måndagen hade jag feber och ont i hela ansiktet. Fick en tid hos tandis och han konstaterade att jag fått en kraftig inflammation, att det fanns bitar kvar av tanden inne i tandköttet och att det inte gick att göra nåt innan jag ätit penicillin minst en vecka. Tjatade dock till mig att han skulle fixa min glugg, och visst trollade han ihop en bit som han limmade fast, för den fashionabla kostnaden av 1500 kr och med en brasklapp om att han inte kunde garantera att det håller en dag ens. (Men än sitter den hursom). Summa summarum av mitt tandisbesök blev ett penicillinrecept, en något annorlunda tand och totalt 1900 kr fattigare. Dessutom blir jag så förbannat sjuk av penicillin så förutom min infektion kommer jag få magproblem så minst denna veckan ut blir jag hemma från jobbet.
I slutet av nästa vecka blir det nytt tandläkarbesök, då ska bitar plockas ut, en tillfällig tand sättas dit och förmodligen kostar detta mer än igår, och om ca tre månader ska sedan en temporär tand sättas dit. Glad ändå att vi har tandvårdsförsäkring, för efter 3000 kr, får jag 50% billigare och efter 15 000 blir det bara 15% av kostnaderna för mig att betala och detta räcker ett år, så förmodligen kan jag gå till tandis med 85% rabatt om några månader.

Men just nu är det sunkigt, men jag försöker tänka att nu kan jag ju ligga och läsa, och ha det gott under en filt i soffan och gå ner något kilo (för mat är i stort omöjligt att få i sig för jag kan inte tugga riktigt och så är jag rädd att "glugg-biten" lossnar. Men skam den som ger sig och jag har inte tid att deppa ihop, för jag måste hitta vägar att betala tandläkarbesöken för helst vill jag inte skippa min Skottlandsresa.

Till sist kan jag säga; hellre brödlös än tandlös.